På HBLs hemsida skrev de i dag att Krista själv inte var missnöjd med slutresultatet, hennes mål var att komma till finalen! Dock stod det också att hon själv var förvånad över hennes låga placering, och det var hon inte ensam om. Flera vadslagnings-sidor hade tippat på att hon skulle hamna i topp 10an, men så gick det som det gick. Själv trodde jag också att hon skulle ha klättrat lite högre upp på poäng-stegen, eftersom ”Marry Me” var en så typisk eurovisions-låt som det går att bli. En snabb pop-låt med catchiga lyriks, och fyran vad länge det tog att få ”O-ou, o-ou, o ding dong” ut ur mitt huvud efter att jag hörde den. Själv sade Krista att hon tror att det var kyssen med sin kvinnliga bakgrundssångare som gjorde att Europa inte röstade på henne, men jag tror tvärtemot att den kyssen är saken som kommer att göra att folk ännu nästa år kommer ihåg hennes uppträdande. Speciellt i dagens läge, var gay riggats har varit så mycket på tapeten inte bara i Finland, utan hela planeten, så var det en bra move enligt mig. Go Krista, bättre lycka nästa gång.

Det ständiga live-kaoset som funnits på alla Håkans tidigare skivor har försvunnit och har istället ersatts med ett lugnt fint studio-sound. Låtarna är väldigt långsamma, och Håkan, som alltid blivit anklagad för att falskt skrika ut sina sånger har istället valt att sjunga låtarna ett snäppa lägre och lugnare. De enda sångerna som riktigt sätter fart är första singel och titelspåret ”Det kommer aldrig va över för mig” och den en minut långa instrumentala ”Tänd strålkastarna” som jag har för mig att han kommer att använda som introspår för sommarens konserter.

Fast det lite annorlunda soundet så är hela skivan just en sådan som man kan vänta sig från Håkan; många fina melodier, ord om kärlek och fylle-romanser. Hans egna mål var att försöka fånga kännas av ”den där första kyssen”, och det kan man säga att han lyckats med. En annorlunda grej med skivan är att han använt en kvinna som sjunger fina stämmor i bakgrunden i flera av låtarna istället för att lita på hans vanliga grabb-gäng. Hennes röst gör verkligen låtarna ”Du kan gå din egen väg”, ”Livets teater” och ”När lyktorna tänds” dubbelt bättre än vad de skulle ha varit med bara Håkans röst.

Min favorit på skivan är finalen ”Det tog så lång tid att bli ung”. Inte bara för att det är en av hans vackraste ballader någonsin, men också för att han igen plockar fram gestalten Eva som varit med enda sedan första skivans ”Uppsnärjd i det blå” via tredje skivans ”En midsommarnattsdröm”. Jag älskar när artister gör det, alltså går tillbaks till gamla godbitar och hämtar fram dom igen för ge dem lösning, till exempel som The Killers när de använde ”Mr. Brightsides” riff i uppföljaren ”Miss Atomic Bomb.”

Men helt som alla Håkans tidigare skivor, så känner man igen en hel del melodier  och texter från andra artister. Håkan själv försvarar sig med att han hedrar de gamla artisterna som han lånar av, men jag förstår nog människor som inte riktigt ger sin välsignelse till Håkans låtskriveri. Om han inte gjorde det så jävla bra skulle jag nog själv också bli ett snäppa arg varje gång jag hör första noterna i ”Det kommer aldrig va över för mig” (lyssna på The Killers- ”When You Were Young”)

Men för att avsluta, så har herr Hellström lyckats igen med att ge ut en fantastisk skiva som får lyssnaren att känna igen sig, och plattan åkte direkt på första plats på Sveriges topplistor! Skall dra iväg till Göteborg för att kolla på honom nästa månad, då får ni läsa en live-recension!

På grund av för sent förfestande missade vi förbandet Neat Neat, och anlände till Tavastia en halv timme före French Films killarna i tjugo-tjugofemårs åldern steg upp på scenen. Det fanns ordentligt med publik på plats, men ändå inte för många så att det ledde till några otrevligheten. Gänget som var där och kollade verkade också ha satt på en lätt fylla eftersom Tavastia efter konserten skulle förvandlas till Lauantai-disko, men det störde inte heller stämningen, snarare gjorde den bättre.

Bandet drog genast iväg med fart och iver, och hade en fin balans mellan låtar från nya skivan och debuten Imaginary Future som de spelade. Deras glada pop-musik som är som en blandning av Vaccines simpla approach med The Smiths effekter och feeling gick bra hem hos publiken, och det blev hela tiden svettigare och livligare på golvet. När sångar/gitarristen Johannes Leppänen i slutet hoppade ner från scenen och spelade en hel del ackord liggandes på marken gick publikens ivrighet upp ytterligare en nivå, och nästa låt You Don’t Know dansades till med hyggliga mosh-pittar och dessutom tror jag inte det var en enda person som stod stilla under den biten. Min favoritlåt under konserten var nog ändå singeln When People Like You Filled The Heavens, som bara helt enkelt är en perfekt pop-låt. Det är den låten man ska spela för människor som undrar hur French Films låter.

Bandet gjorde ett asbra-jobb, och publiken verkade nöjda efter gigget. Men jag undrar hur länge man ännu kommer kunna att njuta av det här bandet på så små klubbar. Det som alla europeiska band vill göra, och det som brukar leda till stora grejer skall de göra senare i år; nämligen USA-debuten. Lycka till pojkar!

Sanni är en nittonårig singer/songwriter som just gett ut sin debut-singel ”Prinsessoja ja astronautteja”. Hennes sound är som en finsk och poppigare blandning av Grimes och Twin Shadow med Tyler, The Creators beats. Hennes lyrics är uppe i Hector klassen, och hon sjunger dem självsäkert med en bra röst. Till och med talsången (en grej jag aldrig brukar tåla) får hon att låta bra.

Får se vad det blir av Sanni, i alla fall har hon haft en väldigt bra start!

KOLLA MUSIKVIDEON FÖR ”PRINSESSOJA JA ASTRONAUTTEJA” HÄR.

Underteckna den här. Finland är det enda landet i Norden som inte har en jämlik äktenskapslagstiftning. Det är dags att sluta leva konservativt och inse att alla människor är lika, oavsett hudfärg, nationalitet eller sexualitet.

Målet på hur många som skulle underteckna lagmotionen nåddes redan, men fortsätt ändå, för att vår regering skall förstå vad vi tycker är fel och orättvist.

För att förklara det bättre kan ni alla lyssna på våra kära Macklemore & Ryan Lewis med den bästa rap-låten jag hört än så länge under 2013. Jag tycker att jag inte behöver nämna något mer, för alla borde förstå vad som är rätt gällande den här frågan.

Macklemore & Ryan Lewis – Same Love ft. Mary Lambert

Helt som för några månader sen när vi var och kollade på Muse, så befann sig jag och mina kompisar igen i en utsåld Hartwall Arena med stående platser. Vi kom fram till omkring 7-10 meter från scenen, och hade perfekt utsikt därifrån.

Som förband hade The Killers valt garage-rock bandet Louis XIV, som inte varit aktiva på 4 år. Deras show var deras comeback-gig, och jag tyckte nog lite synd om dem. De föll inte mig direkt i smaken, eftersom talsången som sångaren Jason Hill körde inte riktigt är min grej (påminde för mycket om Lou Reeds sång stil). Och tyvärr för Louis XIVs skull så verkade det som om resten av deras publik den kvällen höll med mig. De två gångerna som folket blev lite mer entusiastiska än vanligt var: 1. När Ronnie Vannuci Jr. från The Killers kom med och lirade ”Finding Out True Love Is Blind” på gitarr och 2. När Hill sade ”This is our last song.” Ett plus ska de ha från mig dock, refrängen i ”Finding Out True Love Is Blind” som sjöngs av gitarrist/pianisten Brian Karscig var en perfekt pop-refräng. Även om chocken av hur hög röst den skäggiga amerikanen kanske var det som gjorde att den blev i huvudet på majoriteten av människorna, så tyckte jag att den var jävligt bra!

Efter franska kungens lite obekväma comeback-show så var det dags för huvudprogrammet för kvällen: Las Vegas egna Dödarna! Deras set drogs igång med deras hit från 2004, ”Mr. Brightside”, men det konstiga var att hallens belysning som gått på igen efter Louis XIV lämnat scenen hölls på när The Killers tog scenen, och släcktes först efter den första sången. Tydligen är det här någonting The Killers gjort under hela turnén, men jag tyckte det skulle ha varit bättre fiilis om det skulle ha varit mörkt i hallen.

Men sedan släcktes lamporna, och jag som tyckte att Muse var ett bra och underhållande live-band, hade ingen aning om vad jag skulle uppleva till näst. Det bästa med The Killers är att eftersom alla deras fyra skivor blivit sådana stora succéer som de är så kan de lösa ut hit efter hit på sina konserter. I varenda sång sjöng hela publiken med och hoppade upp och ner. Jag kan inte ens komma på vilken sång som jag tycker skulle ha varit bäst under showen, men ”Miss Atomic Bomb, ”A Dustland Fairytale” och ”When You Were Young” gjorde nog mig hes och trött i benen. Covern på Alphavilles ”Forever Young” var också en positiv överraskning som jag tror hela publiken uppskattade. Den sången är ju en klassiker.

Bandet drog igenom sin set utan att verka trötta en enda gång, och i slutet av sista sången, ”Battle Born” när sångaren Brandon Flowers introducerade resten av bandet kunde man se att de fyra musikerna + deras två live-medlemmar verkligen hade njutit lika mycket som publiken. Ronnie Vannucis leenden är ännu också det bästa med en The Killers – konsert.

Jag vill lyfta hatten åt Brando Flowers, som jag nu officiellt utnämner till den bästa frontmannen i dagens rockvärld! Han sjunger perfekt varje not, drar med publiken i varje sång; han är ju egentligen en ny version av Freddie Mercury som glömt hyra punttis-kort!

Kort sagt kan jag bara säga att det här var den bästa konserten jag någonsin varit på (bortsett från mina grannar på fältet, hälsningar till ni tre lite mer liberala kamrater som valt att utmana Helsingfors drogpolis för kvällen; skaffa sittplatser nästa gång!), och det blir intressant att se om någon kan toppa den på en lång tid!

Jag såg och hörde The Reed Fags första gången på Åbo Sounds 2012, och intrycket de gjorde på mig var att de var de enda på hela festivalen som lät originella. Det som först tog tag i min uppmärksamhet var förstås namnet, som jag fortfarande är lite förvånad över om att de inte bytt. Men nu till deras EP!

Deras låtar påminner lite om Bloc Party och Two Door Cinema Club, och de två låtarna som mest sticker ut är Colours och Sleep. Sången på Colours är imponerande bra och man hör att sångaren kan sina grejer. Hela skivan präglas visserligen av lite finskt brytande i engelskan, men inte så att de skulle gå till Sunrise Avenue-nivån. Den lite lugnare Sleep var den låten som gjorde stort intryck på mig i Åbo, och fast jag inte har hört den på nästan ett år kunde jag ännu refrängen utantill. I början av sången låter de som U2, men sedan i mellanspelet kommer en instrumental del som U2 aldrig skulle ha tänkt på. Enastående. Molly och Lead The Way har båda förbannat bra refrängen som inte lämnar huvudet på länge.

Andra gången (French Films hann först) jag blivit intresserad av att se hur ett finländskt bands framtid kommer att se ut. Lycka till The Reed Fags!

Jag började fundera om det här med TV-serier när How I Met Your Mother kom ut med informationen att nästa säsongen, dvs. den nionde, blir den sista. Jag tycker det är bra, eftersom story som hela serien handlar om, alltså hur Ted träffar sin fru och hans barns mamma, håller sakta men säkert på att komma till sin vägs ändo. Det bästa med How I Met Your Mother har varit det att det alltid funnits något som knutit ihop varje avsnitt, och man har fått mer och mer information om mamman varje säsong. Varje historia som berättas är, helt som Ted säger, en del av storyn. Och eftersom min gissning om att mamman var Barneys syster inte stämmer, så väntar jag med iver på att få se slutet.

Den andra bästa komedi-serien som går just nu är Modern Family. Även om den inte har en klar bakgrundsstory som binder ihop alla händelser, så håller den mig intresserad och i väntan på nya episoder. Ty Burrells Phily Dunphy och Eric Stonestreets Cameron Tucker är de helt klart bästa karaktärerna på showen, och man kan ju inte hålla sig för skratt när en suburban dad säger: ”I’ve always said that if my son thinks of me as one of his idiot friends, I’ve succeeded as a dad” eller visar hur cool han är genom att dansa High School Musical-nummer för sina barn. Och Stonestreets stämband måste ju lida enormt av den där falsetten han går upp i varje gång hans karaktär blir rädd. Hans bästa moment hittills är när han letar efter hunden STELLAAAA!

Kolla in de her två tv-serierna, they’re the best of the noughties. Men gör det på dagen, och inte på natten som jag. För då väcker ni hela huset.

PS: Grattis Krista Siegfrid, lycka till!

3. Kodaline

Tänk nya U2/Coldplay. En irländsk kvartett som deltog för 6 år sen i You’re A Star, Irlands version av The X-Factor, som har kommit tillbaka med tillräckligt många smöriga ballader för att få Kimi Räikkönen att börja gråta. Även om jag ibland tycker att deras låtar kan bli lite gnälliga, så omfattas deras repertoar av skickligt framförda poplåtar som blir kvar och hänger i ens huvud. Speciellt bra är deras musikvideon, varenda en av de som de gjort hittills berättar e intressant story som får en att villa se hela videon. Kolla in ”All I Want” för deras ”Fix You”.

2. Palma Violets

Ett av mina personliga favorit-band. Fyra killar, två sångare/frontmän, inte alls olikt engelska indie-medians favorit-gossar The Libertines. De gör snabba simpla pop-låtar med gitarren i spetsen, och med en orgel som målar upp bakgrunden väl. I England ser man redan dem som de som kommer att göra gitarr-musik populärt i hela världen igen 2013, och även om jag verkligen hoppas att de har rätt, så misstror jag lite det. De är väldigt bra och underhållande, men har inte så att säga något totalt originellt. Fast det behövs ju inte alltid det! Kolla in ”Best of Friends” och ”Step Up For The Cool Cats”.

1. Haim

De här tre systrarna från Kalifornien toppade sound of-listan i år. De gör snabba pop-låtar som låter väldigt eighties, men ändå tillräckligt modernt för att vinna mainstream-publiken. Sångaren Danielle har en speciell röst som går både djupt och högt utan att låta bedrövlig. Kolla in ”Don’t Save Me” och vänta på att de tar över hela världens radiostationer!

Here’s to a good year for GOOD music.

Okej, så trångsynt är jag inte, ingen kommer nog glömma hur Snövit och de sju dvärgarna eller Alice i Underlandet går påriktigt. Men varifrån kom den här plötsliga boomen att börja göra nya versioner av klassiska sagor for the big screen? Jag tror att det var två filmserier som fick det här att ske. Den första är Peter Jacksons Sagan om Ringens-filmer. De tre filmerna fick massor av människor, som för ansett fantasy vara en genre för nördar och freaks, att tycka att ett gäng människor/hobbitar/dvärgor/älver/trollkarlar/what-else-ya-got som slår ihjäl monster vara jävligt tufft! Och den andra film serien är Twilight. (Usch.) Vampyrversionen av Romeo och Julia fick publiken igen ett steg närmare fantasy-världen, och nu med romantik också. Och när man blandar dessa två koncept, kampen mot det onda och sliskig kärlek, så får man (varning, ironi följer): TADAAA! Hansel & Gretel: Witch Hunters. Eller ännu bättre, Red Riding Hood från 2011, där det enda bra med hela filmen var Gary Oldmans overacting eftersom han insåg hur löjlig hela filmen var.

Så klart är inte varje re-telling av de här storyna totalt värdelösa. Tim Burtons Alice in Wonderland var en bra film med duktiga skådespelare och intressant story, och den stora favoriten för mig är TV-serien Sherlock. Den berättar om Sherlock och hans kumpan Dr. Watson i en modern värld, där de löser brott med hjälp av dagens teknologi. Man skrattar non-stop tack vare Benedict Cumberbatchs  version  av Sherlocks okapabilitet att uppföra sig socialt och historien som binder ihop episoderna är intressant och håller en fastlimmad i tv-soffan. Martin Freemans version av Doctor Watson är lite som tittarnas egen representant i serien, eftersom han förstår oftast lika lite som vi och är kanske till och med den större huvudpersonen än Sherlock gällande vissa fall. Och Andrew Scotts version av Moriarty har det där sällsynta Javier Bardem och Anthony Hopkins syndromet, dvs. han är så äckligt bra i sin roll som en motbjudande scumbag att man inte kan titta bort.  Den här serien lönar det sig inte att missa, den är helt enkelt en av de bästa jag nånsin sett! Första säsongen finns på Netflix, kolla den nu!